Väntar
Det finns så mycket att skriva om människor som väntar. Någon väntar på bussen som är början på en resa som ska visa sig ha sitt slut precis där den började, en annan på bästa vännen som har spenderat fler månader än handens fingrar på en annan kontinent.
Bredvid kvinnan som väntar på sin syster som hon träffar alldels för sällan står en pojke som väntar på flickan som får hans hjärta att dunka lite snabbare. En bit bort står en äldre man och väntar på sin första kärlek. I över sextio år har de upplevt livet tillsammans och han kan inte föreställa sig att vänta på någon annan än henne.
Längre ner på samma gata står en tjej i yngre tonåren och hoppas att pappa som har glömt bort hennes födelsedag flera år i rad, faktiskt menade allvar när han ringde och frågade om hon ville träffas och fika. Kanske är han bara sen, tänker hon.
Precis samma tanke passerar killen som står några meter bort och väntar på morfar som ska visa sitt barnbarn var hans far öppnade sin första butik för över hundra år sedan.
I hörnet på betongbyggnaden över gatan tittar en flicka försiktigt fram medan hon plockar upp händerna ur fickorna som för att göra sig redo att krama om någon mycket speciell. Kanske är det han som korsar gatan lite före övergångstället hon väntar på.
Jag väntar också. Min väntan är speciell för mig, det är den som får mig att må så himla bra. För jag vet att det är så mycket som väntar mig. Jag har mina drömmar och dem släpper jag aldrig.
