I know I can
Har funderat några dagar nu, på vad jag ska skriva här. Har känt behov av att försöka förklara bilden nedanför och vad som ligger bakom detta. Problemet är bara vad jag ska säga. Vill inte gå ut med för mycket och när jag måste begränsa mig blir det inte samma sak.
Helgen fick i alla fall mig att inse en, flera saker. Jag är fortfarande arg för jag intalade mig själv att jag skulle klara av att jobba i lördags. Jag hann inte mer än komma dit innan jag fick vända hemåt igen. Är i alla fall tacksam för jag kom hem som jag gjorde, och att det löste sig med ersättare för mig. Det handlade om minuter, sedan satt jag i bilen påväg in till Helsingborgs sjukhus. Jag förstod inte riktigt själv vad som pågick när jag vaknade upp halvvägs. Jag kom in, jag minns hur det svartande. Hur jag vaknar upp med mamma sittandes sidan om mig. Jag kollar mig omkring och känner tårarna. En timme därefter åker mamma och där ligger jag alldeles ensam. Så liten mot en värld så stor.
Visst, mitt liv har rasat många gångar. Den mur jag byggt upp har aldrig varit så stark nog. Men just där, den natten... Gjorde jag om allt, jag bestämde mig för att göra det på ett helt nytt sätt. Lite mer annorlunda. Jag har skissat hela mitt liv, testat mig fram. Detta känns bättre. Nu känns riktningen snart klar, och jag lovar er alla att den är snart redo att byggas om.
Jag vet att det kommer ta tid. Som jag alltid vill påminna mig själv om. Låt det ta tid. Ni får ursäkta min röra, men jag kommer klara detta!
Och just här inne på mitt rum, kan ingen se mig. Då behöver jag inte heller anstränga mig för att vara någon jag inte är just nu. Jag vill eller kan inte må som jag mår, när jag är med någon. Inte just nu. Jag vill inte behöva visa mig ledsen för någon. Samtidigt som jag vill kunna vara social, men just nu orkar jag inte. Jag är tömd på energi. Jag hatar ensamheten och är rädd för att detta kommer få fortsätta. Vill inte att ni ska behöva se mig såhär och inte vilja återvända. Jag vill inte att ni ska förlora den bild ni har av mig, den bra. Den jag hoppas ni har kvar. För snart, mycket snart är jag tillbaka med okrossbar energi och den emelie som jag alltid annars varit!
