Emelie Hedberg

Rädsla kan döda precis allting. Det är en känsla som kan krossa ett paradis. Det är en begränsning som kan kväva mig. Rädslan är min största rädsla. Den förstör alldeles för mycket just nu.

Jag vet vad den har gjort med mig och jag vet vad den gör mig och jag är rädd för vad den kommer göra med mig. Ja, rädd.

Det som kan störa mig mest är att jag är medveten om varför jag mår som jag mår, ändå gör jag inget åt saken. Precis som om jag inte kunde, precis som om jag var för rädd. Jag vill något, men hittar ändå på ursäkter för att slippa det.

Är för rädd för att misslyckas. Jag får inte misslyckas.

Vissa dagar kan jag fullständigt skita i det och är inte rädd för mycket. Underbara dagar. Då lever jag som jag vill leva. Jag vet ju att jag har potentialen till att leva så oftare, ändå har jag inte riktigt nått ända fram ännu. Antar att det finns vissa anledningar till varför jag inte kan ta nästa steg.

Står och trampar.
Måste inse att det här är upp till mig. Att jag måste klara det här själv. Måste finna styrkan i mig själv, inte genom andra. Alla som känner mig vet att jag hatar att vandra ensam, men denna gång kanske jag måste det. Om jag bara kommer orka andas och stå ut. Det kanske är det som behövs för att jag ska fortsätta utvecklas och för att jag ska våga ta ett steg till.