Emelie Hedberg

Kolla varifrån!

Nej, nu måste jag verkligen försöka sova. Får ge det en chans till! Ska upp om fyra timmar igen så en liter kaffe lär det få kokas om jag ska orka hänga med hela torsdagen!

Kolla varifrån!

Jaha, när ska man få springa omkring med solbrända ben och höga klackar igen. Kanske får bli en sista minuten, så man är väl förbered inför sommaren. Eller vad säger ni?

Kolla varifrån!

Mitt i denna fredag kom jag på mig själv, hur mycket jag saknar maja och lotta. Alla sommar minnen med er! Alla dagar/kvällar på gröningen, hampan, lottas balkong, båstad utflykterna, sitta och dricka rose i solen, torstens uteserving, tisdagsklubben, torsdagsklubben på svea, alla avslut på cardinal, kycklingklubbor, menthol, sambuca, brutna klackar, skratt, kvällsdopp, avocado ja listan kan göras lång, men snart välkomnar vi en ny sommar med ännu fler härliga minnen!

Kolla varifrån!

Coffee coffe coffee! Det beskriver min dag ganska bra. Espresso house med Annie, Olivia, Sanna och Josefine. Nu kaffe på Torstens och snart hem för middag med familjen och fina bus!

Kolla varifrån!

Denna kväll tillbringas hemma hos elin och fredrika, rödvin och massa skrattande står på schemat men jag håller mig till ramlösa! Ska inom min saknade personal och säga hej, därefter blir det en tidig hemgång!

Sorry för min dåliga uppdatering, men finns inte så jätte mycket att skriva eftersom det just nu inte händer allt för mycket. Men bara vänta ni, det kommer. Det enda jag vet är att min väg leder framåt och det räcker. En underbar känsla. För denna gång kan jag verkligen känna det. Jag håller på att utvecklas, på riktigt. Det är inte bara en tanke, utan det är en känsla inom mig som säger "du är på rätt väg, Emelie".

High five!

Efter snart två otäcka veckor av okända symtom så börjar jag komma tillbaka på benen, trött men börjar hänga med i svängarna igen. Och trots min energibrist så har jag spännande saker på gång. Nästa vecka kommer jag i alla fall mjukstarta med skolan igen, tänkte även försöka jobba till helgen.

Igår var jag ovanligt pigg och glad, även idag. Det kändes underbart att äntligen orka kliva ut genom dörren igår och spendera lite tid med vänner igen. Blev en kvällsfika på espresso house med härligt sällskap och massa uppdateringar. Jag verkar inte missat allt för mycket förutom i helgen då det tycks spårat en del.

Som alltid vill jag ännu en gång tacka min familj och alla mina fina vänner. Det finns personer jag hade velat krama om resten av mitt liv. Det är ni som får mig må så himla bra, får mig att fortsätta framåt. Vänskap, trygghet och kärlek är verkligen det viktigaste som finns, så ett tips: ta hand om det ni har, det ni älskar. Håll det hårt, för jag tror aldrig man kommer förstå vad man har förens den dag man förlorar det. Allt kan förändras, ibland snabbare än man hinner säga paris baklänges. Ta hand om alla härliga minnen, älska de bra stunderna i ditt liv, visa känslor, prata öppet, beröm, skratta och värna om det du har.

Här kommer lite bilder från gårkvällen på espresso house;

Kolla varifrån!

Blev precis överraskad med två paket från mamma och pappa. Ni är bara för bra! ♥

Varför sådan otur, jag orkar inte vara sjuk något mer. Nu vill jag bara bli frisk!

Jag som hade så mycket inplanerat denna helg som jag verkligen såg fram emot; få sitta i solen med underbara vänner, vara tillbaka och få jobba med världens bästa personal. Stockholm imorgon, intervju på söndag. Nej inte det nej. Istället har jag ägnat min fredag som den senaste veckan i min säng, kanske orkat mig bort till soffan. Druckit litervis med kaffe, kollat Lets’s Dance med mamma och pappa, målat med akvarell och spenderat för mycket tid här framför datorn.


En härlig dag på Torstens

Två nästintill sömnlösa nätter, men ikväll kan jag somna gott. Jag fick precis ta emot ett lättnande samtal, nu hoppas jag att de följer denna väg. Jag tänker hålla tummarna hela vägen! Och om allt blir som jag hoppas, kommer jag försiktigt kunna kliva ut i vardagen inom en vecka igen.

Hoppas ni alla fina läsare mår bra och alla runt omkring mig, vad ska man säga. Tack, ni är verkligen det finaste man kan tänka sig. Ni är verkligen en definition på sanna vänner.
Vi ses snart!


stephanie & jag, en av de bästa som jag både älskar och saknar!

Jag säger det för sällan, men glöm aldrig att du är världens bästa storebror!

Har funderat några dagar nu, på vad jag ska skriva här. Har känt behov av att försöka förklara bilden nedanför och vad som ligger bakom detta. Problemet är bara vad jag ska säga. Vill inte gå ut med för mycket och när jag måste begränsa mig blir det inte samma sak.

Helgen fick i alla fall mig att inse en, flera saker. Jag är fortfarande arg för jag intalade mig själv att jag skulle klara av att jobba i lördags. Jag hann inte mer än komma dit innan jag fick vända hemåt igen. Är i alla fall tacksam för jag kom hem som jag gjorde, och att det löste sig med ersättare för mig. Det handlade om minuter, sedan satt jag i bilen påväg in till Helsingborgs sjukhus. Jag förstod inte riktigt själv vad som pågick när jag vaknade upp halvvägs. Jag kom in, jag minns hur det svartande. Hur jag vaknar upp med mamma sittandes sidan om mig. Jag kollar mig omkring och känner tårarna. En timme därefter åker mamma och där ligger jag alldeles ensam. Så liten mot en värld så stor.

Visst, mitt liv har rasat många gångar. Den mur jag byggt upp har aldrig varit så stark nog. Men just där, den natten... Gjorde jag om allt, jag bestämde mig för att göra det på ett helt nytt sätt. Lite mer annorlunda. Jag har skissat hela mitt liv, testat mig fram. Detta känns bättre. Nu känns riktningen snart klar, och jag lovar er alla att den är snart redo att byggas om.

Jag vet att det kommer ta tid. Som jag alltid vill påminna mig själv om. Låt det ta tid. Ni får ursäkta min röra, men jag kommer klara detta!

Och just här inne på mitt rum, kan ingen se mig. Då behöver jag inte heller anstränga mig för att vara någon jag inte är just nu. Jag vill eller kan inte må som jag mår, när jag är med någon. Inte just nu. Jag vill inte behöva visa mig ledsen för någon. Samtidigt som jag vill kunna vara social, men just nu orkar jag inte. Jag är tömd på energi. Jag hatar ensamheten och är rädd för att detta kommer få fortsätta. Vill inte att ni ska behöva se mig såhär och inte vilja återvända. Jag vill inte att ni ska förlora den bild ni har av mig, den bra. Den jag hoppas ni har kvar. För snart, mycket snart är jag tillbaka med okrossbar energi och den emelie som jag alltid annars varit!